ändå i en bänf, der folket makade åt sig; en hederlig bondhustru tog lilla Maja i fitt knå, och få tog modren Pehr sitt, oc få fingo de sitta allesamman. — Bars nen sägo alltjemt omkring fig, och hade bara ögon för stäten och granalåäten. Men modren hade snart glömt den och allt omfring henne, ty just fom hon övpnade psalmboken, för att instämma i fån. gen, siöng församlingen den wersen: Han tårar fålla skall fom wi, Förstå mwär nöd, och flå oss bi, Med kraften af fin anda. Förfunna oss fin faders råd Och förman af en ewig nåd J sorgekalfen blanda. Od då smälte den blytyngd, fom enfan burit i sitt hjerta, den upplöste fig i tårar, fom flöto länge, först i smärta, sedan allt ljufware. Det war henne som en balsam. — Nu stod presten på pre difstolen. Han war en ung man, med ett godt ansigte, hwilket uttryckte mycket allwar, oc) mycken innerlighet. Han war fon till den gamle komministern i förfamlingen, och man wisste att han war en renhjertad ung man, fom it fin fattigdom giorde mycket godt och alltid war glad,