med sin inkörsport. Den finska bonden Bar ingen egentlig wag, fom leder till hans gård, få att det i sjelfwa werket endaft är om wintern, då föret bildar wmågar genom skogar och marker, fom han fan fara ut med fina hästar, föra hem deras foder från färren, der det om foms maren blifvit slaget, ach transportera sitt smör, fin talg, fina budar till staden. Under den korta sommaren gå kreaturen på bete i skogarna och folket arbetar på äker oc ång med outtröttlig ihärdighet. Ada deltaga i arbetet, och endast på högtidsoch söndagar träffas sockenboerne i kyrkan. Utur den wiosträckta insjön, til fil ken ett helt system af wattendrag i i det ins re of norra Finland afbördar en stor watten massa, har Uleå elf skurit fig ut och bildar asloppet för dessa watten. Denna elf är sttid och bred. Den dryter sig i åtstilliga forssar, fom göra den ofarbar för andra fartpg, ån de djerfwa finnarned tunna forssfärds båtar, hwilka just ite åro egnade att wara flora lastdragare. Man skulle snarare kunna anse hela förhållandet med forssfärderna i Finland merå sasem ett nöje, öfwerensstämmande med folkets lonne och seder, ån fom ett behof. Utföre går forssfärden lått och blirtsnabbt, men uppföre skulle knapt nägon mensklig kraft uthärda att arbeta sig från det lifli ga och rika Uleäborg wid Bottniska wifen till de ödsliga wattnen i Uleåträsk, der endast båtar sällan klyfwa wågorna, och blott en enda gång ett stort skepp oförmodadt wisade fin kolossala geftalt ibland skogsudderna. Förhållandet med detta skepv, fom uppträdde såsom ett hånande spöfe, är icke der wackraste. Det war nemligen en föpman, fom förband fig att åt ett utländskt handelshus bygga ett stort skepp, för hwilfet han skulle erhålla betalning få snart skeppet war flott i watten. Den listige köpmannen beräknade winsten af att slippa transportera wittet, flickade timmermån upp i landet till den djupa urskogen mid Uleåträsket och bogade på stranden en wäldig tremastare. Då den war fårdin gick den af stapeln ut insjön. Så snart den stolta seglaren flöt på wattnets vpia, eller, fom det heter i fjönangstil, befann sig i flott matten, fordrade köpmannen fina peningar, öfwerlemnande åt den narrade föparen, att göra hwad fan wille med det stora skeppet mellan de ödsliga skogarne. Detta afbrott i enfors migheten fring Uleå träff war hastigt, och efterlemnade endast ett minne i folkets ber rättelser, sedan skeppet förswunnit. — Uleå eff har icke hunnit långt ifrån fin fålla, ben stora sjön, innan def breda