Norrländska Korrespondenten – 30 december 1857, sida 2

fära gamla wån; kanske det är för sista gången fom du för mig till kyrkan? Och don suckade tungt wid den tanken. — Enkan med barnen gick öfwer kyrkogården, ibland de stilla wårdarne, som alla under natten hade fått tjocka mantlar af snö. — Mins ni, barn, fade modren, medan de sakta gingo, bwad jag sagt er om julottan, oh bhwarföre man har julottan? — Jo, fade tila Pehr, Ddet är derföre att... att ... — — Utt wår Herre och Frälsare Jesus Christus blef född om julnatten! inföll lila Maja med ifwer. Och mins ni, fortfor mos dren, hroad jag sagt er om Honom, och det goda Han bewisat oss och alla mens niskor? — — Han har lärt of ... stammade barnen litet ofäfra om orden, fom de skulle saga. — Ja, fära barn, ätertog modren, ide fan jag fåga er allt fom Han gjort för of, ty det är mer än både ni och jag ännu funna förstå. Kommen blott ihåg, att Han lefwat och dödt för of, att Han uppenbarat för of Guds hjertelag oh Guds wilja med of, och att utan Honom skulle wi icke känna Gud få fom Han är, ej heller ha? något wisst hopp härefter. Han fom till jorden