Norrländska Korrespondenten – 23 december 1857, sida 3

bråelser, hennes ensamhet od den tunag framtid, fom låg framför henne, allt fom nu öfwer henne fom ett tungt sno. säret, och tycktes wilja alldeles bearafwa hen ne. Hon hörde i fist sinne Anders bits tra ord: Hmwarföre stall man lefwa? Och bon tydte att hon gerna skulle wilja ide stiga upp, utan ligga nilla för alltid. Men bon steg ändå upp oc kladde Ni, och gjorde upp eld som wanligt, oc sarte på kaffepannan. Ty fastän hon icke war af de ödslande matmödrar, som dricka kaffe alla dagar, så stulle dock nu, julen till heder, hela huset undfägras med faffe. — Så tände hon ljufet i julgtanen wid fönfiret, fom der blifwit iordningstalld aftonen förut, och få wäckte bon barnen. Julottan, barn, julotton! — De sma satte fig upp belt yrwakna OM gnuggode sömnen ur ögonen, spånde upp dem och sägolljuset brinna ijungranen. Då kommo de ihag att der war jus, och att de stulle fara i julottan. Och då sprungo de upp och woro snart hett muntra. — Modren redde tid frutost är dem oc åt Anders, och gick få ur att mjölta tor na och fe til de andra kreaturen. See dan fom bon in och klådde sig och bare. . !