Norrländska Korrespondenten – 28 november 1857, sida 2

goda grundsatsernas utsäde, h vilka förja alltefter fom barnet mognar til en försändsupvfattning Huru mycket swärare blifwer det deremot icke för dessa grund satser, att winna afseende, om sjelfwa sinnelaget, karakteren, hjertat, icke blifwit sålunda förberedt, om det i st. f. att afgoda intryck hafwa blifwit mildradt, har, genom onda inflytelser, blifwit förbintrast, förhärs dadt, boriskämdt och förderfwadt! Det fed: nare bänder dock blott alltför ofta, och ans ledningen år, att hemwet ide är sådant det borde wara. Barnet bar i faders och moders och omgifnings blickar och wäsen ide emottagit inspeglingen af kårlek oc stilla, ödmjuk fromhet, utan utaf harm, bitterhet, sanäsi het, wärdslöshet och lätt färdighet. Barnets finne bar emottagit och återgifwer dessa intryd. Dess af naturen inneboende ondsinthet bar blifwit stadse alltmer utwecklad. Förgäfwes anwändas nu den härdaste aga och be straffning. Den tuktan, fom, gjord i fär: lek och af kärlef bade ländt til barnets wel, tjenar nu blott art ytterligare före bittra och förhärda sinnet. Eiler oc har fäfångan eller swagheten, med dess kle mighet, gjort fig gällande wid barnets