Norrländska Korrespondenten – 11 november 1857, sida 3

lat illa om er. Ni är död inom twå minuter. År ni ense med er sjelf, är ni försonad med Gud allsmögtig? Bed alla, som ni förolämpat, om tillgift; bed Gud om förbarmande för er arma själ! Mine herrar, hattarna af! När wi tala med den fom fommenderor öfwer hela werlden, måste wi tala med obetäckta hufmwur den. Nå, hr major, har ni börjat er bön! Fader wär som är ...... . Alla blottade med ens sina hufwuden. En hemsk paus. Mannens enkla tal ha: de gått dem genom merg och ben. Mar jorens hjerta klappade nästan hörbart. Han stog på den dunkla bron mellan lifwet och döden; hang blid flög bedjande och ängslig genom molnen. Amen! hördes det nu hwiskas från de fringflåcndes läppar. Plommonet, plommonet hade träffat och rört deras hjertan. Alla betäckte fig åter. Majorens dödåstund war inne. Han hade nu ingen droppe blod mera qwar i ansigtet: han darrade så häftigt, att han icke kunde stå rak. Hör att göra ett slut på hand lidan: de, lade kapitenen hastigt an, sigtade, men sänkte pistolen, lemnade den åt bes