Norrländska Korrespondenten – 10 oktober 1857, sida 3

——2252525545k SSR eländiga lif, att jag ofta tyckt hwarje dödssätt, utom sjelfmord, skulle warit mig en wälsignelse; men inom dessa få mic nuter har jag erfarit att jag ännu har känslor gemensamma med mina mede menniffor — att jag ånnu är för ung och oberedd på att dö; ty hwilken fan utan motwilja lemna denna werlden, då der finnes en få herrlig himmel att fe på och ett qwinligt bröst fom anser hor nom för oskyldig oc yttrat medlidande med hans olycka? Ja; förbarmande oc medlidande hafwa ännu ej flytt frän jorden och derför fänner jag mig ung ott dö. Gud förläte mig! men jag har trott att de gjort det — ty aldrig bhafwa de blifwit wisade af dem, med hwil: ka ödet förenat mig, och det har warit denna öfwertygelse fom kommit mig att få mången gång önskat mig döden. Och nu, må den allwise Guden, fom döms mer oss ej här, utan på andra sidan grafwen, gifwa mig förmåga att bewisa det jag ej förtjenar att af syndiga mens niskor tika med mig sjelf, undergå ett stymfligt straff. (Forts.)