Norrländska Korrespondenten – 10 oktober 1857, sida 3

ningarne tycktes wäcka honom till känsla för den wigtiga rote han hade att spela i närwarande tragedi. Hans anfigte war blekt men lugnt; minen på en gång stolt och sorgsen; ögat klart, men ej hwi lande vå de närmast omgifwande före maken, utan lik örnens, fjerran fjetirad på den nedgående solens pratifulla Htri lar, hwilka fastade fin glöd på honom genom det midtemot warande fönstret. Sslutligen hördes Franciscos rök, djup, full och klingande och alla i den widsträckta salen sprutto till wid ljudet. Juryn yräckte fram fina hufwuden, advofaten och åhörarne rackte sig alla ifrigt åt den anklagade, till oc) med domaten höll upp sitt peffinger för att åligga tystnad. — Mylord och gentlemän! började Francisco, när jag först fann mig i dens na förnedrande stallning, war det mitt beslut att ej yttra ett ord till mitt för. swar. Han fom nyss anklagat mig; har rådt till att anwända tortyr; hano On stan år redan uppfylld; ty hwilten tortyr fan wara rysligare än att finna mig der jag nu är? Så plagad hur jag i sanning blifwit under mit korta men