Norrländska Korrespondenten – 23 september 1857, sida 3

0h benouOlje cergaaa och nöder De glada sånger tystnat, ack undren ej derpå! De lärda grubbla öfver lifvets gåta. När skymningestunden nalkas och templets klockor gå, De faderlösa barnen börja gråta. Ej dödens engel opörjer, om gammal eller ung? Men tyst på sina offer han lägger handen tung; Må Gud oss all vår stora skuld förlåta. O ve, den mörke stirrar också på mig i dag En rysning far igenom mins leder. Förskräckt jag vänder ögat ifrån hans hemska drag, Hvem stöder mig, att jag ej dignar neder? Om några moln fördunkla en himmel som är klar, För mig har ändock lifvet de bästa fröjder qvar, Och derför, död, vik bort från mig, jag beder, Jag vet att blomstren vissna: derute stundar höst. I daggjuveler klädd är gröna Hertha. Men vårens lärkor sjunga ännu uti mitt bröst, Och hoppet bor uti mitt unga hjerta. I blomman af min alder vill jag ej följa dig, På törnestigen doftar ännu en ros för mig, Min kärleks ros, som läka skall hvar smärta. En trogen vän jag väntar, han kommer inom kort, Att sedan ständigt hos sin älskling vara. När jag från barndomshemmet som andra reser bortMed honom, ej med dig, jag önskar sara. Snart skall min brudsäng bäddaa, o bädda ej min graf! Ack, gif mitt hopp fullbordan, du som i mig hoppet gaf, Oeh mig som förr din rika nåd förklara! — Så sjöng den nnga bruden, i sina tårar skön, Men: blekare och blekare blef kinden. Och döden sänkte tveksam, vid hennes varma bön, Sin båge, spänd emot den ädla hinden. Och söndag kom . det lystes för unga bruden då För första gången . . kom så en söndag deruppå, Då olumrade den hulda under linden. Charlotte, Charlotte, din brudgum blott eger qvar ditt namn, Dit ljufva minne — och sin sorg, den tunga. Du rycktes utan skoning ur dina vänners famn B:srätns dufva, hädanflydda, unga! De sörja dig och klaga, ty det är hjertats rätt, Den känesle, som vill tala, ej tanken hämmar lätt, Invid din graf har skalden velat sjunga.