Norrländska Korrespondenten – 29 juli 1857, sida 3

frän ett sär i hans arm; Bill, förbind den hår skråäman med min räsduk. Emellertid hade Cain tillfagt karlorne att sigta högt och beswarat bresidan. — Detta fan wara nog nu gossar; styrbord; fira af domseglet; låt henne tifrumd, Hawkhurst — wi hafwa ej råd att forlora män. Skonerten wände och sackade akter om sin motständare. Portugiserna, troende att skonerten girat af då den räkat på ett owäntadt motständ, gäfwo ett muntert burrah! — Det sista wi nånsin kommer att uppgifwa, mina raska wänner! anmärkte Cain hänande. Jnom några minuter hade stonerten afläggnat fig en mil after om skeppet. — Nu ärdet wår tid Hawkhurst: be manna den långa kanonen och fe till att hwarje stott råfar, medan resten af fare (arne sätta upp en ny förstäng och plisfa tillsammans den fönderffjutaa tad lingen. Skonerten wändes åter emot skeppet def ställning war rakt after om fin mot: sländare på ett afftäånd af något mer än en mil. Den långa 22 pundarn feroes