Norrländska Korrespondenten – 18 juli 1857, sida 3

jande flod af ljus och hetta; ej en sjsö. fägel synes tumlande under sin flygt eller hwilande på wingen medan def skarva öga genom:ränger djupet, färdig att skjuta ned på sitt rof. Allt är tystnad, ödslighet och ödeläggele, utom att man emellanåt kan skäda fenorna på nägon stor haj, antingen trögt rörande sig genom det upphettade elementet eller släående stilla, försånkt i dwala af mitdagens wärma. Ett ssälle, så ofruftbart, få öde, få föga passande för menniskolifwet fan wäl ej tänkas, få wida wi ej, öfwergående till den motsatta ytterligbes ten, skulle techna de frusna polerna med deras isande bläst, deras genomträngande köld och deras ewiga isar. Wid ingången till denna wik på uns gefär tre famnars watten, oberoende af fabeln fom nedhängde slak fom ett rep hwiltet fallit öfwerbord, flör fullkomligt orörligt ett fartyg, hwars proposioner skulle ädragit sig hwarje kännares beuns dran om det äfwen legat förtöjdt i den lifligaste oh mest besökta hamn i rmerle den. (Forts.)