Norrländska Korrespondenten – 18 juli 1857, sida 2

— ÖHwad har ni för rätt att tro, fir, om jag får fråga? frågade löjtnanten, fom nu började blifwa ond. Kapten Plumbton, jag får bedja er försöka, hwad werkan er destraffning fan hafwa på denna unga herre, då han tilltror fig göra anmärkningar öfwer mig och mitt handhafwande af skeppets disciplin. D Mir Templemore, fade kaptenen, först är ni alltför fri i ert tal och sedan alltför stor wän af att stratta. Allting bar sin tid M:r Templemore, — att stratta har fin tid och att wara allwarfam har också fin. Halfdäcket år ingen passande plars för munterhet; då ni är på skansen eller nere med edra mess fame rater, då må ni gerna skratta. — Nej, fir, det få wi inte; M:r Mar kitall sänder alltid bud till of, om han hör oss skratta. — Det år derföre att ni alltid ffrat tar, M:r Templemore. — Jag tror nog, jag gör det, fir, och om det är orätt, gör det mig ledsen att misshaga er, men jag menar intet wan wördligt dermed. Jag skrattar i sömnen; ag strattar, när jag waknar; jag stratar, når solen skiner; — jag känner mig