Norrländska Korrespondenten – 15 juli 1857, sida 3

— Jag kan ej hjelpa det, sir, — det är ej mitt fel: och jag är säker på att det inte är ert heller, fade gossen bes tänlsamt. — Jnser ni ej Edward, — M:r Temylemore skulle jag säga — otilbdörs ligheten af att wisa wanwördnad emot en förman? D Så widt jag fan minnas, har jag aldrig skrattat åt M:r Markitall mer än en gäng sir, och det war då han stupade öfwer loparen. — Och hwarföre skrattade ni då ät honom, si sir? — Jag rår ej för, sir, att jag alltid skrattar, dä någon ramlar omkull. — Jag förmodar säledes, att ni äf wen skulle skratta, sir, om ni såg mig rulla ned tid lå spyganerna? — Oh! swarade gossen, ur ständ att längre äterhälla sig; jag är säker på att jag skulle spricka af skratt, — jag tycket mig se er, just nu, sir. — Tror ni det werkligen! Jag för min del är rätt glad att ni ej gör det, ehuru jag fruktar, min unge herre att ni flår öfwerbewisad genom er egen bes fännelse. (Forts.)