Norrländska Korrespondenten – 15 juli 1857, sida 3

gret ban hela tiden — hwilkfet fan fal las ett indirekt myteri ä hans sida, då det bewisade — — Att gossen war ledsen öfwer att hans uppassare straffades; jag låter al drig slå en karl utan att sjelf känna mig ledsen, mr Marlitall. — Jag will ej häller fästa få mydkt afseende wid hans gråt, hwarmed jag will öfwerse, men jag måste bedja er, fir, att ni tager notis om hans skratt. Här kommer han upp genom luckan. Mr Templemore, kapten will tala med er. Nu wille kaptenen alls inte tala wid honom; men men fedan vremierlöjtnan: ten nu en gång ropat fram honom, fun de han ej undwika det. Pir Temples more rörde wid hatten och flod framför kaptenen med ett få godlynt, skälmskt och förmälet Icenbe, att det med ens bemwi sade både anklagelsens fanning och brot tets storhet. Jag, sir? swarade gossen, under det hans drag från ett leende utbredde sig till ett öppet skratt. — Ja, juft ni, fir, fade premierlöjt nanten, rätande ut sig till fin fulla längd skrattar ni ej nu, sir?