på hwilfen Guds nåd i rikaste mått dill. fallit of, och på hwilken wi tånke med den ljufwaste glädje? Om wi påminne of wår första Nattwardsgång, och stanne med wåra tankar wid denna tidpunkt af lifwet, hwad wittna alla sanna Christnas hjertan? Har någon dag warit lik denna, förr ellet fednare? Det år sannt: till Nädens Bord hafwa wi ock sedermera haft tillträde, få ofta wi, det önskat: Jesus har mött oss wid Altarcts fot med wälsignelsen få ofta wi der sökt Honom: tröst och hugswalelse hafwe wi emottagit, när och hwar helst wi rått umgätts med wår bosynlige wän i himmelen. Men wittna, du Guds Wån! have ide din första Nattwardsgång något, utöfwer allt detta, högt och upplyftande med fig, fom intog ditt hjerta och derifrån aldrig fan utplånas? War ide din finnesförfattning renare, din själ öppnare och förtroligare med den him melsta glädjen, ditt hjerta gladare och lug nare, din föreställning af werlden tydliga: re, än den sedermera warit wid dina Nattwardsgångar? Detta barnasinne denna: enfald och oskuld, denna okonstlade frombet och öppna förtroende. med hwilka du omfattade din Frälsares nåd, äro de icke för dig fåra och owärderliga minnen? Menniskans barndom år ju den lydligaste af Hennes åldrar, och alt, som dit hör rer, fom under den inträffat, blifwer djupt förwaradt i hennes hjerta. Då år od, o himmelske Fader! Din kärlek synbarast för hennes öga: Du wårdar henne far berligt och ömt, då Hon ej fan hjelpa fig sjelf: Din allmakts hand omhägnar hennes lif och krafters utweckling: hon synes såsom ett oskyldigt barn wara Dig aldras närmast, och hwila på Dina armar i far dersskötet. Lyckliga äro menniskans bar naår, oh når de nalkas sitt slut, när hon fall gå utur dem och in i en annan ålder, då, o Jesu! förnyar Du Din faderskärlek emot henne, då samlar du tillhopa i hennes tankar allt hwad Du henne lärt, allt godt Du henne gjort, intrycker det djupare i hennes själ, lägger det ännu ömmare på hennes hjerta; då sätter Du inseglet på allt, i det Du med henne före nyar Ditt förbund, meddelar henne Din heliga Nattward och gifwer henne Din Anda, såsom en skyddsengel med fig på resan genom lifwet. Du wälsignar hen ne, nådens ljus fringstrålar henne, Din Anda omswäfwar henne, och från en öppe nad himmel tilltalar Du henne: Låter Barnen komma till mig och förmener dem ide: ty sådana hörer Guds rike till. Glada och högtidliga dag, huru ljuft är icke minnet af dig, huru lycklig war jag icke wid försia Nattwardsgång? Jngen dag hafwer warit lik dig, hwarken förr eller sednare. Denna dag år nu hardt nåra för dia, du Christliga Nattwards-Ungdom! Hög tiden är helig, feften är wördnadgbjudans De, ett andeligt bröllop år förhanden, de bjudna gåfterna öro snart redo och flåd da i bröllopskläderna. Låtom oss taga del deri oh öppna wåra hjertan till bör nen. Låtom of fåga wåra barn, wåra anhöriga, wåra wånner, wåra tjenare, huru lyckliga de i denna stund äro, hwil ket heligt werk de hafwa för händer, och att en dag lik denna få de ide öfwerlef: wa mer. O Nattwardsungdom! denna dagen aldrig glöm! Den är den skönsta på din barndoms himmel, Den sista kanske, ty i werdens hwimmel Förskingras snart din lefnads morgondröm. Den wiger nu dig in till andra tider, Till mången kamp och många hårda strider, Den har en helig, outsäglig wigt Och manar dig att trogen bli din pligt. J frestelsernas stund dig för till minnes Den ed, du swurit; war ett barn till. i sinnes, En man i handling, göm i troget bröst Hwart ord af Lärarns mun, ty frid och tröst Stall det dig skänka, då allt annat fwifer Om blott ifrån ditt hjerta aldrig wiker Den tillitsfulla barndomstron, fom from D,wDOd i