hafwande sjelf en halfbror af ungefär samma längd, erbjöd honom genaft plats fom en sörjande på stat. Jonathan glöms de snart art sörja öfwer sin förlust af några bundra, i sin befattning att sörja öfwer förlusten af tusende, och hand bild: lifa orörlighet, bang långa melankoliska ansigte, da han stod wid deras portar för hwilka andra werldens vortar blifwit upplätna, war blott alltför ofta en sarkasm på arfwingarnes sorg. ÅÄfwen sorgen är ej af något wärde i denna köpslåcnde werld om den ej blifwit ber tald för. Jonatyan begrof många och til slut äfwen fin hustru. Så wida war alt wäl; men slutligen begrof han åf: wen fin herre, begrafningsentreprenören, bsvilfet war ej fullt få önskwårdt, och om Jonathan också ej gret, uttryckte han dock en stum sorg, då han åtföljde hos nom till hans sista hem, oh drack en skäl till hand minne i en mugg vorter, då han återwände från begrafningen, sittande med många andra på likwagnen life korpar. Och nu kunde Jonathan ej få någon plats af ett skål, fom de fleste menniskor skulle ansen för den största rekommenda