Norrländska Korrespondenten – 10 juni 1857, sida 3

för ewigheten och straffet, hwilfen griper missdädaren på dödsbädden, ehuru han förr icke welat tro på ett lif efter detta? Och hwarifrän hos de ädlare mennifforna i sjelfwa dödsminuten det förklarade leende, som det stelnade ansigtet med de brustna ögonen förmår att ut trycka? Det tyckes säsom anden i sista ögonblicket af sin förening med kroppen hade städat der nya lifwets morgonrodnad. Skulle ide äfwen Guds andes ffönaste lif wara i kärlek? Och häruti haf wa wi den fafsaste tillförsigten för wår odödlighet. Han skulle hafwa öppnat för oss werldens innehållsrikaste dok, skulle hafwa hos of skapat längtan att lära förstå densamma och utrustat oss med förmäga att ätminstone kunna läsa och fatta nägra paragrafer; och när längtan efter wetandet tilltagit med fattnings förmågan, då skulle han döda och uvptösa anden? Hwarföre då skapa honom sådan, fom han är? Hwarföre utrusta honom med förmögenheter, fom åro fruft lösa, och sträfwanden, fom aldrig funna hinna til målet? Och hwarföre Mapa I