Norrländska Korrespondenten – 3 juni 1857, sida 3

bh.d. dovt nåste aflöna en protestantiff pastor, fom aldrig eller högft sållanuppe håller sig der, utom då han skall upptaga sina inkomster, hwilka naturligtwis urgöras met mycken motwilja och klagan? Att få dessa frågor genom Aftonbladet beswarade of herr Trottet och dessa be tänfligheter mot en oinskränkt religions frihet häfna, derom anhåller och det Hop pad insändaren. Det må äfwen tillåtas insändaren att fästa uppmärkamheten på, huru lätt det är, att i relig:öst nit förirra fig och för blunda helt olifa saker och förhållanden med hwarandra. I fin första artikel om religionsfriheten beklagar herr Trottet fig öfwer de lidanden och förfåljelser, fom i Swerige blifwit föröfwade mot de gudfsuktigaste menniskor, hwaribland 1124 (troligen Ericjanserna, hwilkas gudaftiga förhållande år allmänt befant) twungos att föka en tillfloft i Amerika — religionafrihetens och slafweriets förlofwade land. Sådana slags gudfruktiga menniskor kan Swerige umbära med nöje. Hafwa de norrlånde ffa separatisterna werkligen blifwit forföljda? Nej! ja wida man ej will kalla tillämpningen af en trafflag förföljelse. Ty då eger hwarje lagbeytare att klaga öfwer förföljelse och gör det wanligen ock. så. Hafwa de blifwit straffade för sin tro? Nej! utan för sitt — rent ut sagdt — dumma lagtrots, — för det de ovat: tadt alla warningar fortforo att öfwertrås da en ännu gållande lag och dermed öfwerträdde christendomens egen lag, fom bjuder, att wara den menskliga ordnins gen undergifwen och dermed bewisade, att deras få ofta åberopade tro och får lef till frälsaren war ett blott blindt fiwårs meri eller skrymteri. Ty så enfaldiga och okunniga dessa menniskor än sannolikt äro, — nog wisste de ändock, att de begingo lagbrott, då de höllo konventiflar, forwaltade sakramenten oc fam manwigde brudfolk. Man må nu än tyc: fa, art dylifa fafer ej bordt dlifwa föremäl för någon lagstiftning, och att det lunde wara likgiltigt, om tessa förrättningar werkställas af wigda eller owigda; så kan man wål ej neka, att konventikel-lagens afsigt warit, att förekomma willfarelsers spridande genom oförståndet, ofunnigheten och — egennyttan, oh fakframentale lagens, att främja en wiss tillbörlig ord: ning. Och få långe en lag år gållande få bör den wål åtlydas, äfwen om den år stridande mot wåra tycken, åsigter, bör jelser och intressen, hwilka ej alltid äro de klokaste och rättmätigaste; eljest är man