Norrländska Korrespondenten – 27 maj 1857, sida 3

vEmedan han mar wår föra mors färe bror, lilsom du är min. Sig du ej hur ban jemrade fig, när mormor sa de att hon mar död? Bjodt, jag skall älska bonom derför och för den goda qwällsward han gaf of Syafmwen I här min faders flora bi belt frågade sonen enkan. Hon framtog slyndsamt från dess mör dade förwarings rumbideln, omsorgsfullt imindad ten handduk. Tidfambherstås rar utjemnade bwarje skrynkla, hwilka bitter, tärande sorg giort få diuva, di bön hörde donom längsamt och högtid: ligt läsa psalmistens ord: 7Gud war mig nädelig efter din godhet, oh afplana mina missgerningar efter din fora barmbertigbet! Han låste få den psalm, fom få ofta bugfwalat honom på hafwet, då hand själ warit nåra fortwiflan; och det tyd: teg fom om han i psalmistens ljufwa ord Mulle inlägga ett lif äf ånger och andakt. Til slut föll fan på knå öch frambat til Gud en brinnande todfi gelse för fin frälsning. Den sömn fom denna natt föll på inwårgadne bam 18