Norrländska Korrespondenten – 23 maj 1857, sida 3

tillsamman och klädt sig gröna. Han nedlutade sig der och tog nägra torra grässtrån, som gungade för winden. Detta år att wara ensam i werlden. O Bud! Jag har förtjent det. Jag war hennes mördare. Men iag kunde ej föreflälla mig ett sädant elånde. känge dröjde han der i fin bäftiga sorg, utan att gifwa aft på ett matt, ihåligt ljud, fom hördes med repelbunds na wellanslof. Det war dödgräfwaren, fom med fin svade uppkastade jord och stenar från djupet af en graf, i hwilken bar arbetade. Haag döfwa öra uppe fångade en ängestlröst, då han slutat fitt arbete och han fom intill sjömannen. Har ni hört omtalas en medelälders qwinna, enkan Jones, war den ifriga frägan. Hört henne omtalas. Jag kände hen. ne ganska wäl oh hennes man odsä. En hederlig karl war han, och då har dog lemnade han ett godt rykte efter fig i hela byn. Då hang enkfo? AÅ, bwar och en ämkade henne, ic synnerhet för vet denacs man afled få