Norrländska Korrespondenten – 13 maj 1857, sida 3

Lifsom hans hustru, aftynade ban när stan utan sjukdom. De sista få dagarne satt Carolina med sin söm i hans rum. Han kallade Kenne till fia, tog hennes band och fade: Jag tackar dig, och din make, och alla mina wänner i byn, för deras godhet mot mig. Helsa dem det: ta från mig, Carolina. PSHuru, min fader? hwad önskar ni, ne skall jag säga detta? RNRår Herren vill, swarade han, fammanfaåppande bänderna och lutande fig tillbafa. Crislus år mitt lif; döden är min winning; Gud, miskunda big öfwer mig fondare Några få djupa suckar, och Altenhorns ande hade flytt. Hans Bibel låg bredwid honom, och ett tecken, med föregående dagens dato, war giordt under de orden, (Rom. 8: 31): ur Gud med of, ho fan då riva ra emot of? Då Michaels testamente öppnades, be: fanns det att han förordnat, det fliffere huset och dess jord skulle tillfalla enkan efter skolmästaren i byn, med det wilkor att hon Fufle fortsätta Potientias foms marskola, od underwisa de små barnen i Guds Ord. Dä det icke fanns någon