Norrländska Korrespondenten – 13 maj 1857, sida 3

sista winter; en stilla, kärleksfull, högtid. lig glädtighet strälade från hela hans wäsende mot alla. Carolina war den trogna wärdinnan, och Gräser hjelpte i fin mån med hywad ban kunde; grans narnas bemötande mot honom war nu aktningsfullt, oc) för detta höll han Mi. chael räfning; men det fom äfwen från bonom sjelf, tyban hade blifwit en ans nan man. Ännu följande sommaren lefde Aliens horn, men orkade cj mycket, utan gick blott omkring och sag efter huru allt frodades. Ånnu kunde han läsa sin Bibel, och sin kära Johan Arndt. Hans wänner fröjdade sig ät de annalkande höstmötena, wen han skakade hufwudet derwid. Jag hör swalorna samlas pä taket, fade han, ruftande fig till att uppsöka ctt fjerran land. Innan de återwända, skall äswen min ande wara vå flygt. Men jag går till det rätta landet, det landet som icke behöfwer sol eller måna; m Guds härlighet upplyser det, och dess ljus är Cammet. D, att jag hade örnawingar, fule jag flyga dit; men Herren skall snart fånda mig wingar.