Norrländska Korrespondenten – 9 maj 1857, sida 3

då det onekligen gaf ett tifr ämne både till löje och ganska sorgliga betraftelfer. Saken war denna: En afademisk afhandling kulle, för erhållande af den silosofiske graden, denna dag ventilerad. Så wål ämnet fom vf sicianternes personer hade tillodat ett os wanligt stort antal åhörare, hwarigenom Det för akten bestämda rummet blef få oc tillrädligt, att en farf trängsel uppstod, få wäl inne i sjelfwa rummet, fom åf wen ute i försingan. Nu förhöll det fig emellertid få, att det ett par alnar derifrån belägna stora auditoriet, fom ganska wål kunnat rymma samtliga åhörarne, för tillfället stod ledigt, hwarföre åtskilliga af dem fom måst stanna ute i förstugan gåfwo tillkänna fin önskan, att ett utbyte af auditorium mätte ega rum; helst ett fås dant utbyte under dylika förhållanden år bäde wanligt och gan ska naturligt. Men man hade glömt hwem den man war, som förde spiran. Wid det rop, som af nämnda anledning urpstod, reste fig nems ligen akademiens nuwarande defanus, pros fessor Spongberg, känd få mål för fin kolossala lärdom i de gamla klassiska forä fen, fom för fin fullt ut lika kolossala uppskattning af fin egen wärda person. Med minen af en romerff imperator, rå han störtade mot fienden, rusade uu den lärde profesforn genom den trångt pace fade massan och banade fig med stora ord och höga later wåg till den i förftus gan samlade upproriska menigheten, hwaribland äfwen befann fig ett ej obetydligt antal afademiska lärare af alla grader. Efter idseliga utrop af: Det sker ide! Det sker id! förklorade han slutligen på flera gånger upprepade förfråge ningar om anledningen hwarför det ber gärda utoptet of rum ej kunde gå för fig, att han, fom er officio der mar närwårande, ej wille underfasta fig obehaget att fåtta fig i ett kallt rum. Nu förhöll fig lifwäl dermed få, att detta rum samma dag på s. m. warit begagnadt för enar handa äncamål, hwarjemte hr professorn war försedd med en reipektabel pels, fom tycktes egnad att utestänga en wida strängare fyla. Såsom ett ytiterligare skäl för prof. S. att ej enwist motsätta fig der begärda utbytet af rum, må anföras, att några af de utanför stående personerna anhöllo hos en annan närwarande pros fessor, att denne skulle söfa unverta uppe fyllandet af deras önskan, hwilket denne också lefwade; men hwarifrån han, genom prof. S:s bestämra wägran, såg fig tvuns gen ant afstå Uppdläst of denna seger stormade den store mannen åter auvitoriet, och då en af de olydliga, fom der fos do sammanpackade, ej nog hastigt kunde komma ur wägen tillropude han honom ftrångt: Min herre, skingra fig! — en fordran fom dock war alllför strång och onaturlig för att finna bli punktligt äts lydd. De fom sågo saten från dem komiska sidan hänsörde på denna händelfe en ti rad ur den ifrågawarande afhandlingen, der det heter: ÅFrån det sudlima til det såftsiaa Ar hlatt ott . rn