Norrländska Korrespondenten – 9 maj 1857, sida 2

ROSE LR FF spadar, ätföljd af sin hustru med en tratta på axeln. En jorddrukares hustru har emellertid sin egna stolthet; och Par tientia kände fig troligen särad, ty hon fade: Michael, det war en tid, då wi ide behöfde handtera frade eller räffa. 33, min gumma, swarade han — voch sådana tider återkomma wäl än, och ännu bättre tider; Lit of blott täligt wänta. yMen hwad skall folket säga, då de fe oss gräfwa och kratta? De stola säga: god morgon, Par tientia och Michael Altenhorn, Guds frid ware med eder! och de stola säga detta af upprigtigt hierta, emedan wi bäda äro gamla, och icke hafwa arbetat få på många år, :änka de. Men, fortfor bustrun, jag fruktar att du förför din rygg med det gräf. wandet. Det år ledsamt att du år sä lång mIRitan, fåra hustru, jag tänker det bar wartt en nyttig beredelse härtill att jag bar blifwit krokigare på dessa twå åren. Mät gaåmm it folk blifwer foriare och böjer sig mot jorden, allt som de naltas fin sista bädd deruti.