dl. B. läsa de mest oprakliska theotia i alla riktningar, men sällan hafwa wi doc fett något få blottadt på allt sundt förstånd, fom de widunderliga sofis ner, fom finnes i nyssnämnde artikel. Hufwudsyftet deri år yrkandet, att hwar och en utan den ringaste inblandning eller hinder å statens sida skall få dyrka Gud efter sitt individuela samwete, vil fet lärer wara en oförytterlig, naturlig rättighet för hwarje menniska, och hwars till det oc skall komma, ftaten må sätta fig deremot få mycket den will. Nå! lå. ter ide detta rätt bra? Och de, fom fäms pa härför, lift A. B. och hr T., förtjena de ej att belönas med åra och kransar, såsom den sanna frihetens stridsmän och mensklighetens wälgörare? Wi tro dock icke, att hwarken A. B. eller pastor I. förmedelst fina stora liberala sofismer sörmå att fånga swenska allmänhetens sunda wett, tv om ock mång den ide förmår att genomskåda sofismerna, få känner man dock inftinkilift, att under den ståtliga ytån måtte befinna fig något befängdt, och att med alt liberalt yrkande på naturliga och heliga råttigbeter, dock onatur ligger på botten. Till tjenst för dem, fom wäl ana men ej funna klart för fig utreda det förnuftsoch naturwidriga i Trettets uppsats skola wi korteligen andraga följande. Du wil att en hwar alldeles obehindrad skall göra och läta efter sitt fame wete i religlösa mål. Hwad är då samwete? Utan att inlåta oss i de lärdas klyftigheter, tro wi oss träffa Det råtta, om wi få beswara den framstållda frågan: Samwete år en känsla af gillande och tillfridsställelse om jag handlat få, fom enligt min öfwertvgelse är råt och godt, men en fänsla af förebråelse oh missbelåtenhet, om jag sagt, gjort eller tänkt något, som enligt min öfwertygelse är orätt och skamligt. Öfwertygefsen åter, om hwad fom år godt och lofligt eller twertom är ganska, olika hos olifa personer och ännu mer hos olika foll. Om äfwen samwetet, fådant det numera i sjelfwa werket besinnes wara hos alla folk och i alla länder, är en swag qwarwarande naturlig känsla (instinkt) af det, fom är med menniskans natur och fedliga beftimmelfe enligt, och en förmåga att infe detta, då det fram ställes rått, få år dock denna instinkt, fås som erfarenheten wisar, af lidelserna få förblindad och wanmåktiggjord, och af det civiliferade samhällets inwecklade förhållanden få wilsekommen, att öfwertpgelsen om rätt och orätt, ärofullt och skamligt numera beror wäsendtligen på uppfostran,