Norrländska Korrespondenten – 29 april 1857, sida 3

derna hopknäppta, od upprepade sakta: Min Rudolf, min fon, mitt lifs glädie. Sedan wände han fig til fin hustru, pås minnande henne att de ide borde sörja fåfom de der intet hopp hafwa, och att det ide kunde dröja långe tills de blef wo åter förenade med fin fon, der sorg och död ide skola wara mer. Låt of ide fynda, genom att knota eller förtmifs la. Han gjorde en högtidlig begrafs ning, och fade: ÅHan hedrade mig mes dan han lefde, oh jag wille ocksä wisa efter bang död, huru jag aftade och mwärdera honom. Michael war nu nödsakad att äter bes gynna sköta gården. Han gjorde det med ett sorgset od betryckt djerta. Hand hustru och swärdotter greto, dädo och arbetade tillsammans. Huset war tilla och sorgligt i några månader. Men fnappt hade ett halft är förgått, förrän vet började sqwallras i bon om hwem som skulle winna den rika enkan efter Rudolf Altenhorn. Några aktningswärda män gjorde henne anbud, men Ca-. rolina war för mycket bedröfwad att lossna dertill. Dock, när sommaren kom, och hon kunde gå ut i frista luften, och äfwen gå på andra sidan derget och besöka fin fäderneby, älerkom få fmånine gom hennes glåvrigdet. (Foris.)