Norrländska Korrespondenten – 15 april 1857, sida 2

halsduk, men aldrig fadermördare, icke engång de sudtilaste löskragar. Men stöflarna woro blanka som ett spegelglas. Och han kom med klassikerna under armen mera wänlig och nickande än wans ligt och hela nedre skolen gjorde fia bu gande honnör för honom med magistrarna i teten. Han inträdde med lika wördsamt mor tagande i rektorsklass och hans anlete sken som en dag utan moln, som en källa, afspeglande himlen i sin botten. Här war bans åra, hans werld, hans arbete oc hans mål, det war liksom concentreradt i en enda dag, en enda föreläsningstimma. Glad började och fortsatte han sin furs, men öfwer det högtidliga allwaret låg ett fint slimmer af behag, af bänför relse, han war upprymd, det war ine spirationens ögonblick. Han lände hwas han mar för skolan och hwad hon war genom honom, de sammonwezte, de woro twillingbarn och kunde icke ätskiljas. Och den fom då fig bonom, detta förklarade anlete, detta spelande öga med