Norrländska Korrespondenten – 4 april 1857, sida 3

wer flora gärret hår utanför, helt glada öfwer wärt dumma tilltag, så lyste blir ten till, så an det ett ögonblick blef ful dager. Då sägo wi midt framför oss ett spöke, sju alnar långt och alldeles krithbwitt, med stora brinnande ögon, det rusade fram fom en ilsken tjur, men twärslannade, liksom för att ta fart och hoppa på of; wi blefwo så förskräkta, att wi wände om och sorungo allt hwad benen höllo, för att komma hit, och när wi tittade tillbafa, så sägo wi emellanät wid blixtarnes sken det hwita spöket i full fart efter of, och det blixtrade gruf ligt ifring det. Nu får det säkert utanfor och lurar på oss. ty det törs ide in i prestgärden; det är säkert hin onde sjelf, eler ocksä Jan Larssons döda hur stru, fom fick silfwerskeden af sitt förra herrskap, när bon gifte sig. Men om pastorn följer of ett stycke, få törs spöket icke vå oss. Karlarne woro synbarligen få uppe rörda och försträkta, art presten, fom också war angelägen att blifwa af med dem, tog på sig en öfwerrock och följde dem ett stycke till wägs. Men för honom tordes ide spöket wisa fig.