Norrländska Korrespondenten – 14 mars 1857, sida 3

du war ödmjuf och derföre fick du så stöna wingar. Flyg mellan blommor och glid dig i din himmelska faders rofengårdar.) Få talade mormor. vJa, ja, mormor war nog klof bon, ba ha hal Gamla gummor berömma allt hwad som är fult, derföre att de äro fula sjelfwa. Gamla mormor har waät fjärilwingar bon också nu för tiden. Sertrud teg; men det swed ibhjertat. Årcet derpå blef bröllop. Brudfärden for öfwer sjön hår nere till fyrkan, fom ni fer midtöfwer. Det war en glädje utan ända för ala, utom för Elias, fom roende längd bort hörde fröjdeskotten och den besa stämman af fiolerna. Sud låte henne få tydal yttrade ban void fig sjelf. Med mig kunde hon ej bli lycktig; jag war för ful. 3å spegelblanka och lunna dessa sjöaräro, få äro de snara att få i miede. De likna ett folk — de likna swenskarne sjelfwa, som i sin bwila åro så leende, men fom så hastigt öfwerstiga fina bräddar, om himmelens wind blåser upp dess lätta wågor. (Forts.)