Norrländska Korrespondenten – 14 mars 1857, sida 3

7En wacker sommarmorgon, arla mes dan ännu daggen låg på gräset, waknabe den arma maffen i fitt lilla genom: skinliga hus. Han fick en ny förnimmels se, yan såg solens lius skimra genom de tunna wäggarne. Det finnes en werld utanföre, öfwer mig, jag måfte bryta mig ut. Och han bröt skalet. Se, då war han ej mera någon mask; då han skulle gå, lyftade fyra af hang den hos nom uppåt, de woro förwandlade i win: gar, och dessa woro beströdda med purpur och guld och blått som himlens Då. Men ban tänkte: jag är ändå ej mera än en mask, men en mask med wingar. Det war detta drönarbiet ide has de förstätt. Men Han flög bort til fu pan, der bict bodde, der läg drönaren, stungen af de fina, döende på marken under flustret. Stackars bi, fade fjäris len, känner du igen mig? fer du masken bar fått wingar, och allt detta är Guds näd. vRäfna ej med mig, jag uppfostradece i fupans mörfer, fade biet, mind tjenare inbillade mig att jag war wis, skön och seende af mig sjelf. Jag förstod ej att också jag warit en maff fom fätt wingar;