Norrländska Korrespondenten – 7 mars 1857, sida 3

fina åter ångrade att hon särat den namle friaren, att hon få djupt rifwit sönder tantens wäfnad; tärarne stego henne i ögonen. — Ad, tant! jag blir hos er, blif blott ej ledsen ... nej, fe vå mig ... ni, fom tog det fattiga barnet ... för Guds skull, tro mig id: otacksam. Bort från mina ögon! — rovade tans ten, fom hoppades att scenen skulle ge nom en tbeater-effeft föryöjas och slutas med ett ja. — Bort, otacksamma, fom hånar din andra mor! Gä, eller säg ... — Bewara mia, lilla kusin, wi skola lugna of, — fade ben godmodige gubben och klappade tanten på den wifnar de handen, — mocket ledsamt för mig, men ... bin. Det är werkligen ej mycket att säga om då man får en korg, isynnerhet då orfafen år någonting få oskyldigt fom åldern. Det finnes folk fom bli onda för sådant; men herr Göransson war ej en sädan; han blef blott ledsen och fanske mest dersöre att ban wäckt få mycken oro och fanske förbittrat många af Linas dagar. Göorts.) 2