Norrländska Korrespondenten – 7 mars 1857, sida 3

da tiden, då man brukade kyssa fufis nerna på hand — den ridderliga, som nu, Gudi klagadt, är förbi. — Jag bop: pas, — fade han, — att fufin befinner. sig wäl. — Ja, kusin Göransson, ja, — Od det wi talade om ... — Ah, jag hopvpas att det går, ene daft hon fär sansa fig. — Jng behöfwer ett stöd, fade den bestedlige mannen, — och fom Gud mwäls signat mig med egodelar och jag twå gånger warit lyckligt gift med mina fa liga hustrur, få tänkte jag om kusin ei inte hade något deremot, att — ha ha ha — tre ting äro goda. — Ja, wisst, men flickorna ru för ti den ba helt andra äsigter än i fordna tider, det bar kommit en frihetolust på dem allihop, ja, någonting riktigt rabus listiskt, få att de sjelfwa wilja tänka; nå det må de då få; men äfwen Handla, kusin ... handla ... — Om! Kusin tror således att jag just inte har något hopp? — Nej, bäste herr Görausson, — yttrade Lina, som hört de sista orden och nu inträdde — nej!