Norrländska Korrespondenten – 7 mars 1857, sida 2

Rusin, wisst icke af kärlek, ty jag war allt för klok att nägonsin läta en sådan känsla missleda mig, utan derföre att jag wille ha en fast ställning, och en gång, med Guds hjelp (som nu också är händelsen), sjelf förwalta mitt gods. Jag war wisst ej förmögen, men gifte mig med en förmögen man; — det war klokt eller hur? — Ja klokt, tant; men ... — Men jag fann ej lydan, det kan wara sannt. om jag nemligen warit en romantisk fjolla, fom endast welat lefwa på kärlek, men det war jag ide; twärte om, jag war siok. — Och widare tant. — Jo, fer du, din mor oc jag woro kusiner; hon war yngre, knappast tjugu år, då din far den bestedlige slarfwen friade. Ackl få fött — en englalärlek. Jag mind nog att jag warnade henne och fade: farlen år landtmätare — landtmåtare, fade jag. Kom ihog tia Malin (din mor hette, wet du, Amalia men wi fallade Henne altid Malin) fom iyog, lilla Malin en landtmätare beror af hwad han sjelf kan förtjena; det är inte något fideikommiss, inte något arf