Och waggan får aldrig stå stilla; Och kullor af sprittande, friskaste lust, Men blinda för werldenes willa. Ejrkunna de tolka, hwad kärleken år; Dess smidiga gördel akring höfterna bår J oskuld dock Dalarnes tärna. Och hustru han eger af märg och ee Se kring dig på bera och på blånande sjö, Se fring dig i leende dalar! Dig skönheten möter, en högbarmad må, Med mun, fom år tyft och dock talar; I J anboren höghet emot dig hon går, En halisläjad jungfru, med främmande I hå r, Och sijerndiadem på fin hjessa. Hur tanffull hon synes, den nordiska mön, Der fram utur skogen hon träder, Om wäter, ljuft skälfwande, foten i snån, Och fen kastar af fina kläder, i Och waggar och waggar på bälstren de blä. — Då tändes hwar stjerna ocb fåglarne slå Sitt ömma godnatt uti skogen. Hår blomsirar wär saga; wår skönaste sång Wild wurit uti edra dalar; Det djupaste wemod och kraft på en gång Ur Dalarnes folkwisa talar; Der leka förstulet i tonernas wår De grannaste löjen, den renaste tår Af kärlek och trohet tillika. Den sängen är äfwen en kristnad westal, Som wakar wid himmelens låga: Hör andaktens sånger — i berg och i val På måktiga wågor de tåga; Nu lyssnar sångfogeln, hwar blomma gör bön, Och heliga psalmljud gå fram öfwer sjön; — Gud lofwa de fridfulla Dalar. J herrliga Dalar, J månner af tro! Hwem wille ej dröja bland eder, Der sjunga fin fång och fift gå till ro Bland skuggor af wördade fåder! Men sångaren fånner sitt öde och går, Nöjd, om något hjerta i norden förstär Den kärlek, fom lifwar hans luta. Gud siqne dig, fria gåstwänliga land! Goud signe er, fridfulla Dalar! Gud signe din skog och din sjö och din strand Och fjellarnes konungasalar! Må oskuld och slönhet och åra och tro Ej utdo bland månner och qwinnor, fom 50 J skogar, på berg och i dalar!