tt gå ännu, wandrade han stödd på ena van af presten och på den andra sidan f bäreln. Han upphörde ej ett ågon sid att ropa: VO! Guds lam, fom bort: o ager werldens four, haf förb.tmande med nig. DÅ han fit fe schavotten ropade an flere gånger med heg rönt Christi ann. Han dad presten at: följa fig åns a till plattformen. Min wån, min ende vän, fade han, Ålemna mig ej nu, i! etta sista ögondlick; ni ensam kan hålla nig uppe tilis jag kommer till målet. Han anhöll att få hwila fig ett par ögon sid på fina nån och bad derwid abbe Hugon framföra till hang höga förmån nom fyrfan anhållelse om förlåtelje och Han kysste upprepade gånger, med mycken värme, crusifiret; sedan, efter att hafwa omfamnat obb Hugon, öfwerlemnade han ig åt bödlarne. Ett var sef inder derefter blixtrade Mif: vent — och Verger war ej mer. Så slutade detta bloviga upptråde; fås dan war försoningen af ett brott, utan motstycke i historiens böder, och hwilket mördarens flällning och eynism gaf en, om möjligt, ännu mer hemsk karakter. — — — Hwarjehanda. Förtwiflade affärer och förtsvif: lade beflut. För någon tid seran uppehöll fig i Pesth i Ungern en adwofat med fin hu. firu och en dotter om cirka 10 eller 12 år, fom det såges, för att få en rädsplats wid domstolen. Om hans pefunis åra förhållande hare man fig ingenting bekant; likwäl fåg man familjen ofta och alltid elegant klärd, å nationaltheatern, det frun genom sin bländande hwita hy alltid wäckte allmän uppmärtsamhet. Den na familj slädde fig den 14 Jan på af tonen mydet elegant, frun i dyrbart fiden, alla med nya glacehandskar, och gingo till Donau, der fader, moder och dotter före enade sökte döden i floden. De hade fam manbundit fig med ett rödt snöre, med barnet mellan sig. Då böljorna slogo öfwer dem, och De drefwo emellan isstycfena, tycktes modren ångra sin gerning och hon ropade om hjelp. Tillsälligtwis i närheten warande sjöfolf ilade till deras bergande Fadren och modren funde man uppfiska, men barnet förswann metlan ispaon DÅ man bragte de stelnade kropI I I parna till stranden, war mannen död, men ftun, hwaro lif blef råddodt, — har blifwit wansinnig! Orsakerna till denna fersträdliga gerning låta ännu icke med wisshet bestämma fig; men man antager dem wara mycket daliga förmögenhetswilkor; åtminstone häntyda flera jörsökta penningelån derpå. ———— HR — i ND — — 112