S—om ju I .27 Far aldrafärast wård Om en, Den kallar hon jin egen flamma:: Den wårdac hon; med rrosenmund, Med läpvar warma, purpurröda, Hon bläser på den hwarje stund, uit få den riktigt till att glöda; Seu drar hon alla flammor dit, Ob nåt hon så får dem förena, Hon wårdar alla med den flit, Som hon anwänder på den ena; Den ena; — gif mig namn på den, Ja gerna — det är kärlefen. Så jag med andarne i dag Samtalade, fen frägte jag; Har hon, fom får den eld att brinna Och wårdar den, få älskiigt blid, Har hon, KE annan tjenarinna, Den lilla själn, fin siyttmngstid? — Ty wårt; når al dess möda wacker Ej mer den fåra flamman opp, När den will slockna utan hopp, DÅ hånder det, att jjelf hon säcker Den sista gnistan med en tår Oc säger er god natt? — och går, Det ster doc sällan; — oftast blifwer Vestalen qwar oh öfwetgifwer Cj hjertats hård; men ar dess glöd Hon lijwar, wanrsat ån derinne En wänskav, ård af färlefs minne, En eld, wål ej fom kärleks röd; Den brinner något mer i blått, Men slocknar ej, oh — det är godt. Och nu en stål jag föreslår 7 i 2 Får dessa hulda, warma själar, För hwilka mången ung man trålar, Lik Jacob, sju, ja fjorton år; För Gubbens ofta bästa minne, För hoppet i hwar yngtings finne, För blommorna i lifwets wår. För ressa Ariadners skara, Som i werloslabyrinthens fara Så ofta oss sin ledtråd gett; För dessa täcka älskanswårde, Ur hwilkas hufwuden de lärde Rått ofta hämtat altlt sitt wett; Nu är det kanske mer ej få, Men wi fullt skål till fälten ha ändå. Bergeirs) afrättning. Man wet. att denna redan försigaått, men Parisertioningen Gazette des Tribunax meddelar härom följande detaljer, fom torde funna intressera låfaren: Ju närmare dagen fom för domens affun: nande, desto mer förlorade Berger af den säkerhet, fom han wisat inför domstolen; han deräknade med synbar rörelse, ehuru han ej wisste hwilfen tid, huru länge öf werläggningarne om hang öde kunde räcka, och han war mer dyster och orolig ån wanligt. Ånnu wid midnatten, oaktadt han lagt sig i god tid på aftonen, hade ban ej fått en blund i fina Egon. På samma tid ankommo till fängelset la Roquette de wagnar, som förde ställningarna till schavotten; och liksom genom en egen ödets skickelse fick fängen höra timmermannens hamringat wid schavottens upptimrande. På morgonen HH. 7, medan han ännu sof, inträdde abbå Hugon, prest wid fåne gelset, i hans cell, i början eusam; men fedan inkommo fångelfedireftören, tvenne wäktare m. fl. — Mm wän, min broder, fade abbe Hugon til den dömde: timman år slagen: wi ha ej något mer att wänta af den werldeliga nåden eller menniskors barme hertighet, blott råttwisan återstår och jag fommer för att be er kasta er i hennes armar. — Det år omöjligt, skrek Berger, det år ina ajordt att ej hafwa förberedt mig: