Norrländska Korrespondenten – 28 februari 1857, sida 2

rarne oc ämnade smyga den i i fin baf:. ficka, i stället för i penningelädån, tfams ma ögonblick ... Jag begriper ide vått huru jag i dets ta ögonblick war till mods, jag kände en besynnerlig stegring i mina lif8frafs ter, alla finnen woro starkare än wans ligt, jag fig, fände och hörde allt oms kring mig, alltsammans en enda gång, liksom de olika stämmorna i en harmoni, eller rättare sagdt, söndeslitande diss sonans. Bakom mig börde jag den game la skenheliga wmärdshusidferffanå suckar och Gud fig förbarmal samt hennes fqvals lersysters ord: hwart ord är få sannt, fom jag sitter här. Jag hörde de fann: stöpande, fom öfwergått, fom wanligt från politifen till teologien; landtmannen fade: ta mej f-n det finns någon Gud, det är bara pähitt af presterna att ffräms ma skälmar! Han med anstryfning af bildning forklarade. det är en id, mes dan den enfaldige instämde: ja, något å de i dä — Åtaren stack den fira biten, wäl insäsad, mellan fina tjocka läppar. Fordringsegaren hwåste: omöjligt! och gäldenären suckade: Herre Gudl! — Alt detta, jemte köparens försök ast