Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1857, sida 3

smackade, och djupa suckar trängde fig ur — magen. Det sontes på honom att hang lefnadsmäl war ätandet. Den lychige uppnåde säleds sitt lefnadsmäl minst tre gånger om dagen. Ack min biffstel dröjde ännu! Jag flyttade min blid ned år rummet der nägra af stadens polilici drudd punsch och reger ide. — Det är fom jag säger — ropade den, fom töcktes föra ordet, en Äldre rödbrusig landtimar, — det borde aldrig sinnnas några rifsdagar! — Hur skulle det gå med wår frihet? — inwände en yngre perjon, fom hade en wiss anstrykning uf biidalng. — Frihcel? Jo, jag tackar! Hwem bar fnipit fribeten ftän min panna om icke Riksens Sränder. — Fran sarbrors panna? Har någon insträntt farbrors tankefrihet? — Å but, jz menar mia bränwinspanna. Wote jag kung, få stulle folket få bränna hela året utan fatt. — Kungen fan ide göra annat ån hwad Rikjens S:änder beslutat i den wågen. — Kan han inter Jo wisst s—32 fan