— Från Kuolasjärwi strifwes den 2 Januari i ett enskildt bref: et elände, fom hår nu öfwerallt år rädande, förmår man ej skildra. Man faller i förtwiflan när man ser dessa af hunger och ofund föda utmattade menni skowarelser neddigna, utan att funna bjels pa dem eller ens fe bjelp mjlig, Ty penningar finnas ej för upplöp ar födoämnen, om sådana äfwen skulle finnas på stället, och arbelsförtjenst saknas helt och hållet för den ide jordegande befolkningen. Derföre hafwa de, fom det förmått, börs jat utflutta till Ryssland och finland då de orklöse deremot nödgats stanna qwar hemma — för att dö af swält, ty ett an: nat öde fan dem knapt förestä. — Def utom ha förra tiders tilljlyckt under hun: gersår, renarne, år för år minskats till det mesta genom wargar, men äswen till följd of rentjufwarnes utrotelsefrig. Une der antra år har åfioen funnitg rif tillgång på skogsfogel, men nu har den Helt och hället förswunnit, och på fisk har alltid warit stor brist. Då säledes för des: sa olyckliga warelser menskliga födoämnen af intet flag finnas, få skynda wiattans ropa landsmäns snara hjelp för bem! — Linnea Borealis, Ej de lysande och tomma Färgers prakt dig gafs af Gnd, Blygsamt är ditt wäsen, blomma, Enkei oskuldsjull din skrud. Hälften öppen, hälften sluten, Ar din blomkalk hwit och röd, Skön, som flickans kind, begjuten, Af en nywäckt känslas glöd. Ej i trädgårdar och parker Kring de mägtiges palats, Men i skogens ödemarker Söker jag din gömda plats. Der på mossans gröna siden, J de höga furors skygd, Blommar du, en dild af friden Och den obemärlkta dygd. Närsde systrar små På ängen Böja sig för dagens drott, Dignande mot blomstersången För den glöd, dem bränner blott, Har du, skuggans barn, derofwan Sfogens sköld mot dagens brand, Oh juwelen, morgongåäfwan, Skimrar ån wou fkronans rand. Ränslans tongång, öm och skön, Andas du i wålluft stilla Ut ditt rena hjertas bön, Och når sommarwinden strömmar Wemodsfull bland skogens träd, Waggas du i ljufwa drömmar, Gungande på stångeln spåd. Kan, som blomstrens gåtor tydde, När han säg dig på sin stig, Med ewärdligt namn dig prydde — Hwarför walde han just dig? Kanske fann han i din fägring, J din menlöshet och ro, J din stilla doft en hägring Utaf oskuld, frid och tro. Hörs din granne, trasten drilla — abr — — — — — Klöfwerskjöldska historien.