och famlade omklring i rummet. De tomma för sent, försent. Men nes! Steg hördes Hå gården — nyckeln wreds om i läset — dörren öppnades — då med ett skrik, som ännu i dag ljuder i Ellen Siirlings öron, ffepnaden rusade emot Hennes gömställe, stötte emot fönsterkarmen, och då han bes fann fig af de farfa jerngallren utanför hindrad frän ats slippa ut, wände han fig lilt en rasande wilddjur emot sina förföljare. Hon war den första på hwile ten hane ögon föllo. Han grep henne i strupen; yans anfigte war henne helt nära, de gniftrande ögonen stirrade wildt i hennes — då ett flag balifrän slog honom till golfwet. Återkommen ill sig sjelf efter en lång wanmaft, befann hon sig i säkerher i mrs Athertons sängkammare, och sick höra att ingen blifwit skadad, mera än den stackars wansinaige, od att han åter war i sina waktares wäld, från hmwils fen han på några timmar lydats unde komma. Få timmar! En hel lifstid, Mary; men himlen ware lofwad, den har förs swunnit fom en hemsk dröm.