billade sig att skepnaden i sängen rörde ii. Ängeften frampressade stora frette droppar från hennes Panna, ögonlocken blefwo allt tyngre och tyngre. Den mine sta rörelse af sängkläderna eller den fedse jesmidda ökade Hennes fasa. Klockan slog fem. Ännu war allt utanför tyst och stilla. Hafstigt hörde hon feg på gården, en farl med en lykta i handen nalkades paviljongen. Gifwe Gud att hon funde ropa på honom eller på något fått ädraga fig hang uppmärffambet, men hon wågade icke göra minsta buller. Han säg uvp till fönfiret, fom han war nåra att stöta emot. då han gid fördi; linset från lyktan föll på miss Stirlings framätböjda ansigte. Han stannade, säg äter upp oc syntes wilja tala, då hon gaf honom tecken att wara tyst, oc att biftå yenne. Hans dlick, i det skyndade bort, utwisade att Han förstätt henne. Pcer haru länge war han icke borta, enligt hennes tycke. Männe han hade förstätt henne? Han fom bemåkiigat fig sängen blef oroligare för hwarje Bgone blid — han hade sligit upp ur fången