Norrländska Korrespondenten – 14 februari 1857, sida 3

le förräda benne och läta henne erfara hwad hon ide wägade tänka på. Hon upplofte sitt hjerta till bön om mod, och då hon återfått fattningen, föll det hen ne in att, om hon möjligen kunde fom ma fram till fönstret, hon sålunda fun: de ädraga fig förbigåendes uppmärffams bet och derigenom befrias från fitt fruf tanswärda fängelse. Med största försigtighet försökte hon detta farliga företag; hennes bara föt:er rörde sig ljudlöst på golfwet, månans wänliga strälar wisade henne säker wåg till fönstret. Då hon sträckte bänderna mot gardinen, strömmade blodet af före sträckelse till hjertat, de kommo i beröring med nägonting halt och warmt. Hon erinrade fig slutligen att Hon hade lagt fin pels på detta ställe, och det war en stor lindring att få den, då hennes ben allaredan woro stela af föld. Hon far stade den omkring sig och uppnådde fönstret utan widare äfwentyr eller nägon rörelfe frän honom, fom hade intagit sängen och hwars tunga regelmässiga andetag gaf henne säkerhet om art ban låg i djur söomn. (Forts.)