Norrländska Korrespondenten – 11 februari 1857, sida 3

OM ån wid dardens goslne harposlag Widt öfwer jorden hjeltesagan ljudar Om årans, dragdernas och kraftens dag, Om Leipzigs slätt, om Lätgens wunna flag, Om faror, famnade fom unga brudar. An Carl den tolftes finska garden frå, En kunglig lifwakt, — nej, en watt wid grafwen, Och minna troget yngre slägter på, Hur Sajmas tappra söner föllo, då Pultawas sol fjönk blodröd ned i hafwen. Än frigarskarorna från Björneborg J ärans ridartempel inneslutas, i Fast Wasas stad ryckt mapner från sitt torg. Och örnen rufwar, — ad, till ewig sorg, Uppå de fält, der Döbeln stod wid Jutas. Du hjeltars wagga, Sweas systerland, Med trohet, höjd längt öfwer dagens flander! Med blod och tårar gådde du din strand, Då Fyntans folf, stäldt wid en afgrunts rand, Bröt fram med Adlercreutz och med Fahlander. Och än kanske i nägon hydda bor En gråänad veteran bland finska bergen, Som knappast än på fallets nesa tror, Och fom fin trohetsed i hjertat swor At wåra fanor, — ät den swenska fårgen. Ja — ån wid Auras iobelagda flod, J Osterbottens, i Karelens bygder, Bör invaliden qwar, fom förr med mod Wid Orawais, på Lappos flåtter stod Och frejdade de forntids-ärfda dygder. Skall han af hunger dö? Rd swenske mån, Det år ju nog att tryckas af en boja! ÖO glömmen ej, han war wår bror, wår wän, Och nu stär nöden, llappande igen Uppå den gamles halfförfallna foja. Och hyddans barn wid Bottnens frusna wik Sitt bröd nu söfa i den nafna parken, Som står, en wissnande förhoppning lik, Och räcker — sjelf blott uppå armod lik — De arma hwad han än har öfrigt — barken. O, det är barn af Lappos krigarstam Som bleka der, likt grafwens skuggor, wackla, Då nordan jagar öfwer heden fram, Då aftonrådnan färgar bergets kam, Och månan glänser, lift en sorgens fackla. Upp derför, swenske mån! Om oc ert jÄ bröd Ar ktnappt, med degsa J detr gerna bryten, Och bröder dem J rydt från hungrens död, Wälsigna Eder, då den bleka nöd Blir gäckad så på fina segerbten. Herman Bjursten. EEE A —