awar, äfwen om man skilijet fig wid fun gar oc prester, fom känna Bidelns grunds spräk. (Helsingb. P.) — Uti sist utkomna delen af Biskop Agardhs förträffliga statistiska arbete berör Förf. frågan om otillräckigen af wår ine delta armee och yttrar derwid i afseends på Sweriges ställning följande: Före freden i Paris, och traktaten af den 21 Nov. 1855, war faran aflägsen. Ty få långe Ryssland hade hopp att förr eller sednare bemältiga fig Turkiet, låg det i dess politik att lemna Swerige i fred. Ryssland har all:ijrån Gzar Peters tid sträfwat att blijwa en sjömagt. Det fan icke blifwa det förr ån det erhåller en fuftftråda med hamnar antingen i Medelhafwet eller Nordsjön. Ryssland trodde sig lunna sörutse, att Turkiet gick med hwarje dag mot fin uppe lesning. Genom beredande af dess fall och def derpå följande eröfring, skulle Ryssland erhålla de yppersta hamnar, och derigenom lättast winna sitt mål, att blifwa en sjömagt, täflande med England på hafvet, säsom med fontinental:-magtere na till lanrs. Det war alltså Turkiet det walde till första offret. År 1853 börjare Ryssland sätta sin rlan uti werkställighet. Det anföll Tur: kict, och skulle, oaktatt Turkarnes tapperhet, hafwa wunnit slit mäl, om ide Franks rife och England, forutsecende följderna aj Nysslands framträngande till Medelhafwet, hade — för första gången historien — förenat fig för ant afwärja denna fara. Frukten af Rysslands anfall emot Turkiet blef, att det för alltid såsom fjör mag: oc med fina flottor, blef stängdt från Medelhafwet, och nåftan äfwen från Swarta hafwet. För att blifwa en sjömagt återstär för Nyssland således icke annat medel än att söka erhälla hamnar i Kattegatt, och på den Norska kusten. Detta kan åter icke ske, utan genom cröfringen af Efandinavien. Ryssland ståt nu i samma förhällande till Skandinavien, fom förut till Turkiet. Skandinavien år nu den sjuke mannen. Det är Skandinavien det nu ut ett till offer. Ryssland har genom freden i Paxis blifwit twingatt att kasta fig med hela fin magt, förut delad i twenne rigtningar, på Skantinavien, eller och afstä från sin afsigt att bliswa en sjömagt, hwillet det aldrig skall göra. Så långe England och Frankrike äro ferbusidne i fin politif, fon Ryssland ide wåga ett försök dertill utan att frukta att twingas att instränka sina flottor i Ojtere liksom det blifwit det i Swarta hafwet. Så länge denna förening warar har Skandinavien tid att bereda sig på den wäntade faran. Men denna förening år onaturlig. Nationerna få aldrig stilla. Så långe werlden stätt, hafwa nationers na sölt att utwidga fia, och att blifwa mägtigarc. Frankrike, fom ej fan utwid ga fig i Europa, skall söka fin erfåttning i Afrika, och i Söderha:wet. Det skall eröfra Marocco, Tumis och Tripolis, samt möta England ännu en gång wid Nilen och under Pyramiderne. Det skall (. 0 66 C6C6