A2 — —ää— -.. — ga fin kära hälft. Du här, söta Agnes tal ropade han oc sökte att draga den afskywärda munnen till ett inställsamt leende, pwilfen öfwerraskning! Utan att gifva honom den magra fnos tiga hand, han wide fatta, satte den barska frun, på hwars ättiksura ansigte wredens norrsken förfärligt började att flyga, armarne i sidan och talade med en röjt, gäll fom malmen och sträng fom domen: 80, du har fält det wackert för dig bin stackare. Medan allt går för pocker i wäld derhemma och kreaturen dö fom flugor, bär du dig här så kreaturligt ät, att du wäl får gå från tjenft od allt, oc lemna mig och barnen brödlösa ... Men min lida, goda Agneta, bad Cerberus, halfgrätande. mgåt mig tala ut! Dn wet att jag ide will bli afbruten. Ser du, jag wet allt; wet att du är arresterad, att du skall in för krigsrätt, att du kommer på hög: wakt, och mera sädant. Sä afskydd fom du gjort dig, är det ide underligt ati många tjenstwilliga tungor, wid min an komst. woro färdiga att låta mig hör hwad fom skett. Men hwad jag aldrig