Norrländska Korrespondenten – 10 januari 1857, sida 3

FRen majoren? frågade ynglingen, dröjande. Har ide jag sagt att jag tror er wara sjuk, oh då år ni sjuk, antingen ut år det eller ide. Efter att med en sjelfförnöjd mine, hafwa uttalat denna fras, fom jag bör geligen twiflar stude balla ständ inför den sundare logiken, gick öfwersten wi dare od) ynglingen skyndade allt bwad han kunde att rapvortera sin iråkade sjukdom och sedan att intaga, ide fins gen, utan kärran. Vader det öfwersten utförde denna menfilig handling, bade ej heller tjönfgörans de majoren warit owerksam, fastän timar sakt anda. DÅ han kommit till Lunjinge kompani, hwilket, under kompanichefens sjutdom, kommenderades af den före hatlige löjtnant H. .., hade ben, fom wanligt, ofantligt mycket att anmärka på de gomnasliska böjningar och wridningar, med hwilka det arma manskapet nu fom bäst pkägades På morgonqwisten. ON Jag wet, djefwuln etc. etc. id: bu. ru löjtaanten infiruerar, ropade ban I weedegmod. Här få de faframenffade bulvanerna få stofwa fom humiesiäager