fan aldrig nog berömma herr maiorens sanna mililäriska esprit, fom uppenbar rar sig i allt hwad till tjensten hörer, oc jag skattar båda mtg oh regementet lyckligt, att hafwa fätt en så nitist, safkunnig och med fann militärist esprit begäfwad första major. Tjenstgörande majoren grinade få förs nöjsamt öfwer öfwerstens komplimang, som det någonsia war möjlgt för en snål oc ilsken person, ywilken nyss fått underrättelse om en mängd fäkregturs dödliga frånfälle. Öfwersten och major ren satte fig derefter i gång, för att be: gifwa fig ur på fältet, bwarwid de fö rekommo betraftaren ej olika twenne tju: tande ulfwar, hwilka gå ut att söka ho de uppsluka mände. På wägen möttes be af den unga underlöjtnanten, fom begärt permiosion att få resa tiill fin döende fur, och fom nu utbad sig ett ögene blicks samtal med öfwersten, fom också stannade, under det tjensigörande maj: ren fortsatte sin kosa, efter att hafwa slungat en målita onädig blick på Yynge lingen, bwilken nu framlemnade sia ar skedsansökan, i det han förklarade den sorgliga orsaken till det fieg han tagit.