Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1857, sida 3

lingar. Adjö min herct! Det blir wid hwad jag faat En giödande harm öfwer tjenngörande majorens owärdiga udpförande lom den stackars ynglingen ett för några Ö gonbiick tid oh med giömma fin rätt. wisa föra. JFag ämnar icke widace bes swära herr majoren med näågon anbäl. lan, sade han med gnistre nde ögon, men fig går nu an skrifwa min af. skedsansöfan, fom vå ögonblicket skall ins lemnas til regementschefen. uDddegröstiast gerna för mig hänskrattade majoren, MGådana der lipande mnasiörer wära vi hwat Luske, och slån om en vkans wärre än hundar om ett ben i 2333 skall för famraterna beråna den wadtra tifueifen, sade pugligea, i det han wånde sig om och gif ut. 3 dag menar jag att sjelfwaste djefwuln farit i ala menniffer, mumlade majoren i bet ban satte på sig wår jan loch mina orar, mina sköna orar sedan!. Man fon ju OH aldeles rasande. Men wänta bara! (Foctj.)