Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1857, sida 3

herrns söta vappa att skaffa! Gå sin wåg, herre, och fom aldrig fram med sädana faframenffade dumheter. Men min gode bere major ... bad ynglingen. SD? Jag är wäl så i brinnande helwete heller ... våt majoren. Men det år ju få naturligt, att en fon will fe fin döende far. Jag beswår herr majoren att denna gången bönböra mig! Herr majoren har sjelf haft en far, betänk detta, äfwensom att herr mas joren sjelf har barn, dem herr majoren wäl gerna önskade att fe i fin dödostund när den fommer. Eburu warande en af fäderneslandets tappra förswarare, tyckte majoren alldeles ide om att höra talos om döden, bwarföre han också ytterligare retades af ven päminnelse, fom den unga une derlöjtnanten nyss framkastat. wad år det för persilja herren pratar? utropade han; bwarfen far eller mor eller bela bimmelens här skulle funna förmå mig at: ert ögonblick förjumma tjensten, fom år någonting sörb—t mydet wigtir gare än att Höra några otäcka döderogs