Norrländska Korrespondenten – 3 januari 1857, sida 3

Ai D djefwulen, när han går på wägen, når han nedlägger sig och upvftår Efter wål förrättav morguontön ror pade tjenstgörande majoren med en af kommenderande hes röst, fom kunde förliknas wid en tjurs wrälande, på sin betjent, den föga afundswärde Lindgren. Men ingen Liadgren hördes af. Bof! skurk! Lindgren! wrålade mas joren ånyo. Då Lindgren likwäl ej infann fig, rus fade den tjenstgörande majoren upp, förfärlig i fin wrede, fom ett ungt lejons rytande. Han stack sitt Adonishufwud genom tältluckan och ropade äterigen: Lindgren! fi att det sktallade öfwer hela lägret. Hela regementet war redan på benen i fompanigatorna, od hundrade betånf. samma röster började att, från flyget till flygel, repetera Vindgren! oc återigen eXindgren! med en sädan styrka, att Jsraels barn knapvast kande hafwa firis tit högre utanför Jerichos murar. Slutligen kom den olycklige Lindgren springande snabb som en jagad bjort och hällande ett bref i sin hand. Detta bref war Lindgrens lycka, ty då han wid